Thåström har pendlat mellan olika uttrycksformer, men just nu verkar det vara lågmäld singer-songwriter musik som gäller. Det tyckte jag för egen del inte bådade så där väldigt gott inför en konsert på en förhållandevis stor arena som lisebergshallen. Det var ju inte precis någon intim klubbkväll det skulle blir frågan om. Men i slutändan kändes det faktiskt som att det var just det det var, trots några tusen extra i publiken.
Solomaterialet dominerar, endast avbrutet med enstaka infall från Imperiet respektive Peace Love And Pitbulls. Ingen Ebba Grön. Dock blir detta inget stort avbräck för Thåström gör mesta möjliga av sitt solomaterial, och i princip samtliga alster som hämtats från förra plattan ”Skebokvarnsvägen 209 ” låter fullkomligt underbara live. Jag tycker att ”Kärlek är för dom” var något svagare låtmässigt än sin föregångare, och låtarna från den är också en aning mer ljumna.
”Städer när jag blöder”, ”Vacker död stad” och Imperietklassikern ”Du ska va president”står för de rockiga inslagen under kvällen, och de gör sig väl i setlisten. Utan åtminstone dessa magnifika rockspår hade nog kvällen blivit alltför platt och mörk för att ens Thåströms scenpersonlighet skulle kunnat hålla den flytande. För det är mycket mörker som väller ut från scenen, men det tar sig mer form av ett eftertänksamt vemod snarare än en skrikande ångest, vilket också gör det lätt att ta till sig Thåströms ibland svårtillgängliga material.
Allt som allt en synnerligen njutbar kväll i sällskap med en Thåström som gör sitt bästa för att, på sitt egna sätt, underhålla en entusiastisk publik.