Peace and love kunde redan efter förra årets succé räkna sig till en av Sveriges största festivaler, i år sålde biljetterna slut för fjärde året i rad, och man räknade besökarna till över 20 000. Självklart drog Wilma till dalarna för att kolla in Borlänge, banden och besökarna.

Torsdag 28/6

Svenska akademien - Tropico - 22:00


När man ska se Landskronas stoltheter, Svenska Akademien, behöver man aldrig vara orolig. Trodde jag. Den här gången fick jag nöja mig med att lyssna. Bandet har precis börjat spela när jag anländer, och framför scenen är det tjockt med folk som dansar, gungar och sjunger med. Inget fel på det, så ska det ju vara. Men, var är bandet? Var är scenen? Efter ett tag ser jag General Knas sticka upp huvet ovanför publiken, då slår det mig, bandet spelar i en grop! Eller ja, grop och grop, men scenen är inte upphöjd alls, vilket gör att ingen utom dom som står absolut längst fram ser något. Ett väldigt udda ställe att lägga scenen på.
Musiken då? Bandet gör det dom ska, varken mer eller mindre. Man spelar mycket nytt material, men den riktigt hängivna publiken hänger på då med.

Lördag 29/6

Stefan Sundström - Eldorado - 16:15


En knapp timme innan Stefan Sundström går på festivalens största scen öppnar sig himlen, och det första regnet faller tätt. Trots detta är publiken hyfsat stor, och den växer ju längre spelningen pågår.

Att se Stefan Sundström med band på festival är något av det roligaste man kan göra. Han har plockat ihop ett band av Sveriges främsta musiker, de som inte får plats i själva bandet är gästartister. Under framträdandet syns bland annat Fjodor från Ebba Grön, Johan Johansson från KSMB, Kjell Höglund och Lars Winnerbäck. Låtarna varvas med kloka ord, interna skämt och små berättelser från hela Sverige. Mellan alla spektakel bjuds vi på fantastiskt vackra versioner av de bästa på Sundströms repertoar, och som extranummer gör han, tillsammans med sambon Karin Renberg, en underbar version av "Fisk i en skål".

Iggy & The Stooges - Eldorado - 22:00


Det är tur att det är fart på Iggy, för det är det inte på The Stooges. Och det är tur att publiken är så entusiastisk, för det är inte The Stooges. Det är första gången bandet spelar på svensk mark, och jag kan säga att det inte är den intressantaste scenshowen jag har sett. De grånande herrarna ser mest ut som en del av inredningen. Trots det levererar dom det dom ska. Alla önskvärda låtar är med, även om det kanske inte känns så tight som det borde. Intressantare är den 60 årige sångaren. Iggy Pop är 5 år yngre än min morfar, och han är helvild på scenen. Han hoppar runt, hoppar upp och ner, ut i publiken, upp på förstärkarna samtidigt som han gapar och skriker.

När det så är dags för den brukliga scenstormningen till låten "No fun" verkar säkerhetsvakterna inte riktigt vara med på noterna. Iggy får beordra upp publiken på scenen både tre och fyra gånger innan det händer något, och den lilla lyckliga skaran som till slut släpps upp försöker hålla jämna steg med sångaren. Jag tycker det hela ser lite dumt och stelt ut.

National Teatern - Fantasia - 20:45


När jag tränger mig fram genom publiken framför Fantasia känner jag mig mer och mer tveksam. Efter att ha haft Nationalteatern som ett återkommande inslag i nästan hela mitt liv, undrar jag om jag verkligen vill se dom på riktigt. Publiken består av en salig blandning, här finna alla generationer representerade, och alla kan alla låttexter utantill. Tyvärr känns hela framträdandet lite lamt, orepeterat och inte särskilt entusiastiskt. Ibland blir det märkliga pauser där ingen säger något, och man vet inte vilken låt man ska spela med vilken gitarr. Trots detta är publiken med på noterna, i ösregn sjunger man med i låt efter låt.

Weeping Willows - Himalaya - 18:00


Weeping Willows utomhus i dagsljus får mig att känna en viss skepsis när jag går den långa vägen mot festivalens mest avlägsna scen. Trots att detta är det band man helst vill se inomhus, på en mindre scen, så går det förvånansvärt bra. Bandet river av låt efter låt, både nya och gamla hits, vilket inte lämnar någon besviken. Det enda som inte riktigt gör sig i dagsljuset är belysningen på scenen, men vad gör väl det när spelningen inte lämnar mycket att önska i övrigt.

Skitsystem - Himalaya - 01:00


Skitsystem avslutar festivalen för min del. När bandet tillslut går på scenen nästan en kvart för sent tar dom igen det genom att spela snabbare. Det är vansinnigt hårt och argt, och trots sångaren Fredrik Wallenbergs röstproblem håller man ihop det bra.