Klockan är knappt två när jag angör Frihamnspiren, men det märks verkligen inte på köerna in till festivalområdet som ringlar långa (dock har köbildandet till ölförsäljningen minskats avsevärt, tack för det Metaltown!). Jag lyckas på något vänster hamna i någon ouppmärksammad snabbkö vilket gör att jag hinner se det sista på festivalöppnande Candlemass gig. Säger bara; de behöver inte Messiah! Den nya killen ser kanske inte lika doom-ig ut som Messiah, men han sjunger bra mycket bättre. Efter att Candlemass avslutat med en dundrande "Black Dwarf" är det så dags för Entombed.

Entombed


Mitt i brännande sol kliver Entombed på scen och genomför vad som verkar vara ännu en dag på jobbet. Dom här grabbarna är både rutinerade och duktiga, och därför blir det ändå ett visst ös ute på piren, trots att klockan bara är två och det allmänna alkoholintaget fortfarande hyggligt begränsat. Fast sanningen att säga så funkar inte ens deras svängiga alster särskilt bra på en solupplyst scen. Det måste bara vara mörkt för att sådan här musik ska funka.

Vi bjuds på några gamla godbitar samt ett måttligt intressant spår från den kommande plattan, och sedan är det över. Det blir inte mycket mer med en speltid på fyrtiominuter. Entombed jobbar på bra, och har fått ett riktigt bra ljud, så tillställningen är njutbar, men det blir bara ännu en i mängden av Entombeds många spelningar.

Mustasch


Kombinationen Mustasch och en scen i Göteborgs hamn kan bara inte slå fel, och det gör det inte heller. Ralf har alltid en för hårdrocksband okarakteristisk humor som han spär på för fullt med, utan att för en sekund verka som att han tar sig själv på allvar. Av sådant blir det riktigt bra underhållning, och tack vare Mustasch saltstänkta stil kan man nästan inbilla sig att piren är en stor båt på väg att lämna Göteborgs hamn med Mustasch vid rodret.

Musiken befinner sig i samma fina klass. Vi får avnjuta rent av fantastiska versioner av "Teenage Pacifier" och "Monday Warrior". Övriga låtar blir också dom bra, men i synnerhet "Dogwash" drabbas av att baskaggen är otroligt överdrivet uppskruvad och nästan dränker gitarrerna.

Vad gäller låtvalet så är det egentligen inget att klaga på även om jag saknar någonting från debut EP:n. "Fabians World" hade verkligen inte suttit fel, men man kan ju som bekant inte få allt, och att får höra fantastiska "Double Nature" som avslutning väger upp mycket.

Det som håller Mustasch från att ranka en femma i denna recension är det faktum att baskaggen vid flera tillfällen "slår hål" i ljudet. Jag har inget emot att man drar på baskaggen ordentligt, men då får man baske mig se till att gitarrerna hörs ändå. Med det sagt; en fyra till Sveriges mesta tugg-riffare! (fast femman är snubblande nära)

Machinehead


Machine Head inleder vågat med tiominutarn "Clenching The Fists Of Dissent" från senaste plattan "The Blackening". Ni som läste min recension av den plattan vet att ansåg just den låten vara den svagaste på plattan, och även om den lever upp en del live så tycker jag fortfarande att den hör till Machine Heads svagare alster.

Rob Flynn verkar vara på ett gott humör och skämtar med publiken. När det drar ihop sig för "Aesthetics Of Hate" blir det dock allvar. Rob berättar att denna låt handlar om en artikel som skrevs av en höger-konservativ journalist en kort tid efter Panteras gitarrists (Dimedag Darell) död. Detta fick mig att senare kolla upp artikeln; den är ett otroligt vidrigt exempel på neo-fascistiskt tänkande. Plötsligt blir denna aggressiva låt inte riktigt aggressiv nog.

Efter detta följer en annan personlig favorit "Old" från "Burn My Eyes" och det är inte utan att man får vissa rysningar när man hör den framföras live. Det märks dessutom på publiken att detta är en låt som faller många i smaken, huvudena svänger i takt, och horntecknen för många för att räkna.

När vi närmare oss slutet kommer "Descend The Shades Of Night", den enda låten i listan som innehåller akustisk gitarr. Jag gillar den här låten skarpt (även om jag tycket att den gör sig snäppet bättre på platta än live) och det blir ett bra drag på piren, och en och annan tändare i luften.

Avslutningsvis kommer (nästan självklart) dunderlåten "Davidian" och jag tror att hela Frihamspiren skakar just då. En brutal avslutning på en hård och rättvis spelning.

Allt som allt ett rysligt bra gig av Machine Head, mitt enda förbehåll är att jag gärna sett att "Clenching The Fists Of Dissent" hade bytts ut mot något mer inspirerande, kanske "A Farewell To Arms" från samma platta. Lika lång låt, men mycket bättre. Nåväl, inte ens det kan sabba mitt goda humör så en fyra i kallhamrat stål blir det!

Låtlista: Clenching The Fists Of Dissent, Imperium, Aesthetics Of Hate, Old, Halo, Take My Scars, Descend The Shades Of Night, Davidian.