För alla Depeche Mode fans är det en dröm som äntligen går i uppfyllelse. En solig sommardag i juli 2006 ska bandet spela utomhus, på Stockholm Stadion i Sverige. För första gången. Ska de lyckas bemästra ljuset och  solen och frälsa 30 000 krävande fans?

 Det finns ju inte en chans att jag tänker missa detta. Vi stuvar in fyra flickor i en Chrysler Voyager och trycker in Depeche-CD efter Depeche-CD i spelaren, hela den 60 mil långa vägen till Stockholm.

När man upptäcker en kö till damernas på 70 meter och en öl- och korvkö som är nästan lika lång, då vet man att man är framme och att Depeche Mode är i stan för att ta sig an Stockholm Stadion

 Showen är den samma som den de körde i våras med rymdinspirerade, blinkande syntar och stora skärmar. Det är naturligtvis ett frågetecken om de ska lyckas att köra detta ute i sommarkvällen och göra det bra. Depeche Mode äntrar scenen och jubel bryter ut. Det låter inte som om bandet har någon svår uppgift framför sig i att göra fansen nöjda. Nu gäller det bara att leverera.

 Alltsammans börjar med A Pain That I’m Used To och jag tycker att det är ett alldeles utmärkt val. Roligt att börja med något nytt och denna låten är en singel från nya plattan. Det verkar som om publiken är med på noterna trots att det är en ny låt men de har inte riktigt kommit igång än. Men det kommer väl tänker jag.

Depeche Mode fortsätter med A Question Of Time från “Black Celebration”. Bra tempolåt som det märks att publiken kan. Däremot så är det en lite slö inledning. DM ser lite trötta ut och publiken är inte riktigt med. De två kanske hör ihop.

Tredje låten är Suffer Well som också är från nya skivan. Bra låt men Dave förstör den lite själv faktiskt när han försöker sig på allsång på en alldeles för ny låt och dessutom är tonarten alldeles för låg för att de flesta ska kunna sjunga den och höras. Lite segt, man blir lite orolig.

Precious är första singeln från nya skivan och den som blivit mest spelad i radio. Daves röst håller inte riktigt på de höga tonerna men han fixar det galant ändå! Ändå inte helt hundra.

Men här händer det något. De spelar Walking In My Shoes från “Songs of Faith and Devotion” och de gör det ruggigt bra! Fantastiskt! På en gång lyfts både band och publik. Dave sjunger med sådan inlevelse och passion så det är nästan skrämmande. Underbart!

Stripped från “Black Celebration” spelas och jag är inte ett dugg orolig längre! Detta är bra. Riktigt bra! Publiken är helt med!

Nu lugnas tempot ner en aning och Martin Gore sjunger Home och It Doesen’t  Matter Two. Martin går ut på den långa catwalken och tar emot publikens hyllningar. Han ser sådär rörd, blyg och känslig ut som bara han kan. Han behöver inte vara blyg. Han är suverän! Han gör balladerna jättebra och det är roligt att höra It doesen’t matter two live. Det hör inte till vanligheterna och jag gillar verkligen den låten.

Dave tar över igen och sjunger In Your Room och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Det skumma är att den görs nästan perfekt och jag får fortfarande gåshud när jag tänker på hur bra den var, men ändå gjorde den sig bättre inomhus. Det är lite underligt men så var det.

Dave fortsätter med Nothing’s Impossible. Han är så cool så det är nästan inte sant. Detta är också en ny låt och det är många som inte tycker att den passar sig riktigt men jag tycker den gjordes skitbra! Annorlunda från skivan och det känns som att det bara är Dave Gahan som kan sjunga så lågt och så bra. Jag är helnöjd!

John The Revelator står på tur och det är så bra att man inte vet var man ska bli av. Extasen har inte lagt sig sen ”Walking In My Shoes” och nu går det bara uppåt. Denna låten känns redan som en klassiker med massa år på nacken. Allsången fungerar. Dave är på topp och fullkomligt sprudlar av energi. Man kan inte fatta att han snart är 45 år gammal. Hans fysik talar inte heller för att han skulle vara snart 45.

I Feel You. Super, super! De lägger ribban högt och det är ett faktum att konserten kommer att bli hur bra som helst. Även om inte låten håller ett högt tempo så gör allt annat det. Dave slänger av sig (som han har gjort successivt under showen) sina J. Lindebergs och man kan inte sluta varken dansa eller sjunga!

Det blir inte sämre när Behind The Wheel och World In My Eyes spelas. Stadion kokar och Dave kör sina obligatoriska höftrullningar och obscena moves. Det gör ingenting. Han är het! Han är verkligen i högform. Nu börjar de gamla klassikerna radas upp.

Personal Jesus finns det väl  ingen som inte känner till. När man inte trodde att det kunde bli bättre går Depeche Mode in och levererar ännu fler hits och publiken är galen. 30 000 mer eller mindre religiösa människor har inga problem alls att stå och skrika “Reach out and touch faith” och “Personal Jesus”. Detta är dock inget underligt alls då alla verkar ha sin egen Gud och han heter Dave Gahan. “Reach out and touch Dave!” Allas händer i luften och allsången fungerar utmärk. Jag är lyrisk!

Tätt därefter kommer Enjoy The Silence som är lika bra den. Finns inte så mycket mer att säga., allt vore upprepning. Allt är helt sanslöst!

Som första extranummer körde Martin Gore gamla Shake The Disease och jag och mitt följe var nog i upplösningstillstånd. Detta var en av höjdpunkterna på kvällen. Det är med enorm lidelse han gör den här låten. Och den är enormt mycket bättre än på skiva. Det är så man skulle kunna fälla en tår om man inte var så glad och överlycklig.

Otippat spelade de Photographic som var typ den första singeln. Jag citerar min vän Anna: “Det var inte det bästa men det var jäkligt coolt!” Därmed inte sagt att det inte var bra för det var det. Skitkul version!

Som avslutning fick vi se alla i publiken vaja sina händer till Never Let Me Down. Det måste vara otroligt för dem att stå på scen och se alla dessa människor i takt vaja händerna och sjunga med till deras låtar. Det var synnerligen otroligt för mig!

 Man behöver egentligen aldrig varit orolig. Man kan lita på de gamla rävarna. Balladmästaren Martin Gore, sexige Dave Gahan och anonyme Andy Fletcher bakom sitt rymdinstrument skulle inte våga att göra detta dåligt. Och det gör de inte heller. Däremot så är det en show som är gjord för att vara inomhus. Solen kunde gjort sitt och gått ner lite fortare.
Även om man sett showen i våras så blir det inte tråkigt, framförallt eftersom Depeche Mode byter ut ett par låtar till varje spelning. Det som var lite tråkigt däremot var att man stod förgäves och väntade på klassiker som Everything Counts och Just Can’t Get Enough men så här i efterhand så är de förlåtna. Det var fantastiskt! Jag har inte fler ord nu som kan beskriva de tre personerna som lämnade mig med en känsla av fullkomlig lycka, onda fötter och ett stort leende på läpparna.

 Men livet går vidare, närmast med jobb på lördagsmorgonen för två av oss så vi packar in oss i Voyagern igen och rullar hemåt med något drömmande i blicken. Gåshuden kommer åter när man tänker tillbaka. Hoppas det stannar länge…